Misstrons roll i organisationer underskattas

Paraply med dolda giftampuller, en bh med dold inspelningsutrustning och skoinlägg för att ändra en persons gångstil. Självmordspiller, kartor som inte prasslar när de vecklas upp och kompass i manschettknapp. Sådana här objekt kan hittas på tre av världens mest kända spionmuseer: International Spy Museum i Washington, German Spy Museum i Berlin och National Cryptologic Museum i Annapolis. Vid en första anblick är det objekt från en helt annan värld och helt andra organisationer än vad vi vanligtvis känner till och rör oss inom. Organisationsforskarna Barbara Czarniawska och Sabina Siebert kallar dem för misstrons manicker – devices of distrust – och har besökt museerna för att se hur misstro organiseras.

– Från början ville vi studera spionorganisationer för att de just bygger på misstro, inte tillit. På många sätt är spionorganisationer exotiska och väldigt annorlunda från vanliga organisationer, men medan vi studerade det här fick vi en aha-upplevelse: Det finns faktiskt många likheter mellan spionorganisationer och vanliga organisationer, säger Barbara Czarniawska, seniorprofessor i managment och organisation och forskare vid Gothenburg Research Institute, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Spionorganisationer har givitvis massor med utrustning och prylar som är direkt ägnade åt misstro. Men det har vi också!

Misstro är nödvändigt för spionorganisationer. För att behålla hemligheter om uppdrag och agenter går det helt enkelt inte att lita på någon. Sådan här misstänksamhet är enligt organisationsforskning däremot skadlig för vanliga organisationer. Misstro anses därför vara något oönskat och inget som vanliga organisationer upprätthåller medvetet. Den bilden vill forskarna nyansera. Förvisso lär inspelningsutrustning insydd i bh:ar eller dödliga paraplyer vara sällsynta i vanliga organisationer, men – Barbara Czarniawska lutar sig framåt och petar på telefonen på skrivbordet som spelar in samtalet:

– Alla har sådana här! Vem som helst kan spela in vad som helst. Spionorganisationer har givitvis massor med utrustning och prylar som är direkt ägnade åt misstro. Men det har vi också! Vanliga organisationer har olika system där personal ska anmäla sig när de kommer och när de går, vi har lösenord till alla olika datorsystem och låsta dörrar som kräver kort och koder. Det är inte lika spektakulära objekt som hos spionorganisationer, men de finns och är en del av vardagen, säger Barbara Czarniawska.

Till misstrons objekt i vanliga organisationer kan också läggas olika former av utrustning som övervakar anställdas e-post, telefonsamtal och internetanvändning. I rekryteringssituationer, både hos spionorganisationer och i vanliga företag, spelar misstro också en roll. Liksom det hos säkerhetstjänster har utvecklats olika intervjutekniker för att upptäcka lögner, finns det liknande råd och tips riktade till rekryterare för att kunna se om arbetssökande ljuger. Och, som forskarna skriver i artikeln ”Distrust: Not only in secret service organizations”, ”kan många rekryteringsintervjuer ofta anta formen av ett förhör”. Att kolla referenser mot tidigare arbetsgivare är också en utbredd metod för att upptäcka fabricerade meritlistor och kryddade cv:n.

Vi säger inte att tillit är oviktigt. Men det är naivt att tro att misstro inte finns och inte är en normal del av hur organisationer fungerar.

Förutom fysiska objekt finns också regler och procedurer för att hantera misstro. Den mest kända från spionvärlden är need-to-know-regeln: personer inom organisationen ska bara veta det absolut nödvändigaste för att göra sitt jobb. Det en person inte vet kan den inte, medvetet eller omedvetet, föra vidare till någon obehörig. Många vanliga organisationer tillämpar också det här i någon form. Forskarna skriver om Apple, som av en tidigare anställd beskrivits som ”den ultimata need-to-know kulturen”. Förutom patentintrång, informationsstöld och kopiering handlade det också om marknadsföring: Läcker något ut innan lansering av en ny produkt kommer medieintresset att vara svalare än om hemligheterna bevarats. Och uppmärksamheten är värd många miljoner. Värdet av att praktisera misstro gentemot sina anställda för att skydda hemligheter är för Apple enormt.

– Vi säger inte att tillit är oviktigt. Men det är naivt att tro att misstro inte finns och inte är en normal del av hur organisationer fungerar, säger Barbara Czarniawska.

Organisationsforskningens tendens att betrakta misstro som negativt vill Czarniawska och Siebert alltså nyansera. De vill också uppmärksamma att misstro i många fall är avsiktlig och något som medvetet upprätthålls i organisationer.

– I stället för att säga att tillit alltid är bra och misstro alltid dåligt bör organisationsforskning ägna sig åt att undersöka hur organisationer kan hitta en bra balans mellan misstro och tillit, säger Barbara Czarniawska.

Hur uppnås den här balansen tror du?

– Det går inte att säga i förväg. Jag tror det skulle vara en dålig idé att göra en modell som säger vad en bra balans mellan tillit och misstro är. Det kommer att förändras mellan olika organisationer och olika tider och måste därför testas i praktiken hela tiden, säger Barbara Czarniawska.

Tror du att misstro generellt ökar i vårt samhälle? Till exempel som en följd av teknikutveckling som gör det lättare att kontrollera anställda?

– Jag vet inte. Att kontrollera anställda kan handla om misstro, men behöver inte göra det. I Sverige är man till exempel väldigt förtjust i olika psykologiska tester av anställda. Det skulle kunna handla om en vilja till ökad kontroll av personal och därmed ett resultat av misstro. Men personligen tror jag att det mer handlar om en förtjusning med nya tekniker och nya metoder. Men även om det skulle vara så att misstron ökar i dagens samhälle, behöver det inte ha att göra med teknikutveckling. Det kan bero på den generella situationen i världen som i dag känns väldigt osäker. Även om vi alla egentligen skulle vilja lita på varandra så går inte det i alla lägen. Återigen blir det en fråga om att hitta en balans mellan tillit och misstro, säger Barbara Czarniawska.

Artikeln “Distrust: Not only in secret service organisations” är publicerad i Journal of Management Inquiry.

Sabina Siebert är professor i management vid University of Glasgow.