Nanomaterialens risker och regleringar

Vattenresistenta ytbeläggningar, fettfria förtjockningsmedel, hudkräm som absorberar solljus, individanpassade mediciner och i framtiden kanske material som kan växa ihop med nervceller. Nanoteknologin öppnar ett spektrum av möjligheter. Men vilka risker finns och hur ska användningen av de nya materialen regleras? I projektet Framtidens nanoteknologi har Simon Larsson och hans kollegor undersökt olika aktörers syn på nanoteknologins risker och regleringar.

Kan du först beskriva vad ett nanomaterial är?
- Det är egentligen ett spektrum av teknologier som har utvecklats under den senaste tiden, som har en massa tänkbara applikationer, men gemensamt är att man förändrar ett material på nanometerskala, alltså på molekylärnivå.

Vad används teknologin till?
- En vanlig användning här i Sverige är nanokisel av olika storlekar och sorter som man kan använda t ex i pappersmassa för att effektivisera produktionen. En annan är nanomaterial som skapar vattenresistenta ytbeläggningar och t ex kan användas i kläder. I kosmetika använder man nanotitanium, för att exempelvis göra effektiva solkrämer. Och så finns grafen, som är transparent och tusen gånger starkare än kol, som kan användas bland annat i mobilers touch-skärmar.

Ett problem med nanomaterial är att det regleras av olika typer av lagstiftning.

Infallsvinkeln i ert projekt är ju risk. Vad finns det för risker med nanomaterial?
- Vi är med i ett större projekt som finansieras av Mistra och som heter Environmental Nano safety, där forskare från olika discipliner deltar. En del av dem undersöker toxiciteten i nanopartiklar. Vissa studier indikerar att partiklarna är mer toxiska än det material de är gjorda av. Och det finns också studier som visar att det kan finnas nanospecifika risker, alltså att partiklarna är så små att de kan penetrera celler.

Vad är det ni har undersökt i ert projekt?
- Det vi har gjort är att undersöka hur olika intressenter i Sverige ser på risker, nytta och regleringar. Ett problem med nanomaterial är att det regleras av olika typer av lagstiftning, beroende på om det används inom livsmedel, medicin, elektronik eller något annat. Vi skickade ut en enkät till 237 experter inom företag som arbetar med nanoteknologi, branschorganisationer, statliga forskningsinstitut, myndigheter och andra organisationer inom det offentliga samt icke-statliga organisationer, som miljöorganisationer.

Positiv syn på regleringar

Var det stora skillnader på svaren?
- Det var tydligt att de icke-statliga organisationerna såg större risker och var mer positiva till regleringar än vad branschorganisationer och företag var. Men samtidigt var skillnaderna inte så stora mellan myndigheter och företag.

Var detta något som förvånade er?
- Ja, lite. Men samtidigt har vi ett regleringssystem i Sverige som bygger på dialog. Företagen är inte emot regleringar, men vill ha tydliga regleringar som är lika för alla europeiska länder, så man vet vad som gäller och så att konkurrensen blir rättvis.

Om allmänheten är kritisk blir det svårt att hitta kommersiella användningsområden.

Kan du säga något mer om era resultat?
- Vi kunde se att det här är en aktuell fråga som engagerar många. Generellt kan man säga att alla aktörer betonar fördelarna framför riskerna. Men det skiljer sig mellan olika tillämpningsområden. Man är mycket mer positiv till att det används inom t ex elektronik än inom områden som kommer närmare kroppen, som kosmetika och mat.

Nu har ni undersökt experternas svar. Men vad tycker allmänheten?
- Vi hade en fråga i enkäten om de tyckte att allmänhetens röst skulle vägas in. Och det tyckte de absolut inte. De befarade att allmänheten skulle se mer till riskerna än till möjligheterna. Det kan ju vara så att tester i labbmiljö visar att det är helt ofarligt, men om allmänheten är kritisk blir det svårt att hitta kommersiella användningsområden.

Kommer ni att göra någon fortsättning på studien?
- Ja, vi kommer att gå ut med en enkät via SOM-institutet för att ta reda på just allmänhetens syn, där vi frågar om vilken kunskap de har om nanoteknologi, om de har hört om det i media eller vilken villighet de har att det här ska användas inom olika områden. Vi förväntar oss kanske inte att folk ska veta så mycket, och det är ju också ett resultat i så fall.